Karl Viktor Hedendahl föddes i Karlsborgs garnisonsförsamling 1850. Fadern var sjökapten och senare gästgivare. Efter sina studier i Örebro var Hedendahl verksam i Bollnäs där han arbetade för Sandvikens järnverk. Han gifte sig med Anna Elisabeth 1892. De fick inga barn tillsammans. En tid före sin död arbetade Karl som bokhållare, han dog 1910 av cancer. Anna blev skolföreståndarinna och dog drygt 40 år efter sin man i Alingsås.

Johan Alfred Undén var en av de som blev järnvägsbyggare i Sverige. Direkt efter sin examen från ”Teknis” fick han anställning vid Sundsvall-Torpshammars järnväg och under åren 1875-77 genomförde han undersökningar för järnvägar, landsvägar, kanaler, flottleder, och stadsplaner. Hans liv sammanfattades av Gefle Dagblad då han avled 1924: ”Vid Gefle-Dala Jernvägar blev han anställd 1877, först som baningenjörsassistent, sedan från 1889 som baningenjör. Den 1 december 1901 blev

han bandirektör, från vilken post han avgick med pension den 1 januari 1922 efter att sålunda ha beklädt den i över 20 år. Vid järnvägens jubileum år 1900 erhöll han Pro Patinas stora guldmedalj. Även i det kommunala livet har bandirektör Undén varit verksam, det medan han var bosatt i Falun, då han var ledamot av drätselkammaren och stadsfullmäktige och åtnjöt här stort förtroende. I Gefle var hart under många år ledamot av drätselkammarens byggnadsav- delning och likaså av byggnadsnämnden, från vilket senare uppdrag han avgick först för ett par år sedan. Han har även varit ledamot av Gefleborgs läns sparbanks styrelse sedan år 1911. Sin befattning vid G. D. J. har Undén skött med stor plikttrohet och duglighet, och han åtnjöt högt anseende för såna solida egenskaper som tjänsteman och människa.”

Carl-Gustaf Strokirk föddes 1953 på Lidetorp i Nysund i en ”välburen” familj

och i en känd släkt med inflytande i samhällets alla delar. Fadern var brukspatron och blev senare, när familjen flyttade till Örebro i slutet av 1850-talet, bankkamrer. År 1862, nio år gammal, började Carl-Gustaf på Karolinska läroverket. Ett par år därefter vara det nära nog att han förolyckades på Svartåns is, han skrev senare: ”Mitt lif har i det hela förflutit lugnt, jemnt och lyckligt. Vid 50-årsdagen av Sveriges och Norges förening, den 4 november 1864, beträdde jag olofligen svag is för skridskoåkning och gick ned mig,
blef uppdragen och kom utan vidare följder från äfventyret”.

Året 1869 blev än mer händelserikt för den unge Carls-Gustaf. I januari dog hans mor Julia von Axelsson, i juni tog han examen på Karolinska läroverket och därefter konfirmerade han sig. I augusti stod det klart att han klarat inträdeskraven till Tekniska elementarskolan i Örebro. Men ”Led af svårt hjärtfel och reumatisk feber vid 16 års ålder och ansågs ej kunna räddas, men kom mig. Blef på grund av sviterna befriad från min värnplikt, men har i stället på så sätt uppfyllt min pligt mot Fosterlandet, att jag tillhört det frivilliga skytteväsendet alltsedan år 1870, då jag blef skarpskytt.” Åren på skolan fick en avgörande betydelse. Carls-Gustaf var en flitig elev och duktig, i synnerhet i kemi där han erhöll, som den ende i klassen, ett stort A. Kemi blev också det som kom att sysselsätta honom fortsättningsvis i livet. Efter examen på ”Teknis” i Örebro fortsatte Carls-Gustaf redan på hösten samma år sina studier vid Polytechnische Hochschule i München där han tog examen 1876. Han stannade en tid därefter för att fördjupa sig i sitt specialintresse, agrikulturkemi. Under dessa år i München använde han ferierna till resor i Frankrike, Schweiz, Italien och Österrike. En kort tid arbetade Carl-Gustaf vid en kemisk fabrik i Heilbron i Würtemberg.

År 1877 kom Strokirk tillbaka till Sverige och anställdes som assistent vid Statens kemiska station i Skara och senare i Västerås. I början av 80-talet blev han länskemist i Västernorrlandslän och vidare föreståndare för Statens kemiska station i Härnösand och föreståndare för länets frökontrollanstalt. Vid 44 års ålder träffade Carl-Gustaf grosshandlarens dotter i Härnösand, Ma- tilda Elisabet Betty Hamberg. De gifte

sig 1897 och fick tillsammans barnen Carl Gustaf Evert och Carl Gustaf Svante. Carl- Gustaf dog 1926 i ett astmaanfall, fyra år tidigare hade hans fru Matida Elisabet dött i akut gallstensinfektion.

Carl Gustaf Strokirk hade under sig liv en rad uppdrag och var engagerad i rad olika verksamheter. Även hans yngre bror George Evert tog examen från Teknis, han blev arkitekt och var med om att uppföra det nya riksdagshuset i Berlin under åren 1884 till 1888.

Hemmansägarsonen Johan Persson

från Asker och lantmätarsonen Carl Ludvig Abdon Törnqvist från Örebro var nära kamrater under studietiden. Det var hemma hos Carl som Johan träffade sin blivande hustru. Carl hade sex systrar, så det fanns att välja bland. Johan gifte sig med den betydligt äldre Beda Sexta år 1875. Familjen Törnqvist hade haft en hård tid. Tre av familjens barn hade dött tidigt. Carl skulle ha haft åtta systrar, men en av dem dog fem år gammal, en sju år gammal och en tredje knappt två år gammal. Det var inte nog med olyckor. Strax efter barnens död brann deras hus ner till grunden i den stora stadsbranden i Örebro 1854. De antecknades som husvilla i staden och fick under flera års tid flacka runt på ett antal olika adresser. Carl började på Teknis 1869, året därpå flyttade hela familjen till Hallsberg. Efter sin examen arbetade Carl Ludvig Abdon Törnquist under en kort tid i Viborg i Finland. Sedan bar det av vidare österut och till bröderna Nobels oljefabrik i Baku där han anställdes som ritare 1878.Under ledning av sin före detta klasskamrat Johan Alfred Törnqvist avancerade han till verkmästare i den nya fotogenfabriken. Carl, som kallades den ”den långe Törnqvist”, till skillnad mot sin betydligt kortare chef som gick under benämningen ”amerikanske Törnqvist”, lämnade Baku 1881. Carl arbetade en kort tid i Kumla innan han 1882 tog anställning som ingenjör i Kapstaden i Afrika. Han återvände hem året därpå och efter det att båda föräldrarna dött flyttade han till Karlstad och tog anställning på stadens stora mekaniska verkstad.

Tiden där blev inte lång. Vid ett besök hemma hos en av systrarna i Hallsberg dog Carl i lungsot endast 32 år gammal.

Johan Persson, som gift sig med Carls äldsta syster, valde till en början att arbeta inom järnvägen. Han anställdes som ingenjör vid järnvägsbygget mellan Hjo och Stenstorp i Västergötland. Därefter blev han föreståndare och verkställande direktör för Hjo smidesbolag, gjuteri och mekaniska verkstad. Senare återvände han och familjen till Närke och Johan gav sig in i ny snabbt växande bransch i denna tid. Han blev teleingenjör och slog sig ner i Kumla. År 1897 drabbades Johan av tuberkulos och dog på sommaren samma år 46 år gammal.

Karl Otto Sahlberg från Hardemo kom från "enskild undervisning” då han började på skolan. Efter examen fortsatte han direkt sina studier på teknologiska institutet (senare KTH) i Stockholm. Han blev kvar i huvudstaden och drev en patentbyrå på Östermalm. Bland hans patent kan nämnas "Anordning vid separatorer för deras försättande i rotation” och ”Anordningar vid strumpsträckare”. Med detta var han verksam fram till sin död 1924.

Clas Fabian Cederholm var född

och uppväxt i Lindbacka strax utanför Örebro. Där drev hans far ett pappersbruk. Efter sin examen 1872 var han anställd vid olika järnvägsbyggen i Sverige, bland annat på sträckorna Hjo-Stenstorp, Oxelösund- Flen och Viker-Möckeln. Efter det gav sig Clas av till Ryssland och Moskva för att arbeta, även där med olika järnvägsbyggen. Efter fem år gifte han sig med en rysk kvinna och bosatte sig i Jekatarina i donkosackernas område, nordöst om Krim. Där hade han en kolgruverörelse och drev ett mindre lantbruk. Tidvis gick det bra för honom, men i ett brev till sin tidigare klasskamrat Johan Alfred Törnquist, som också befann sig i Ryssland, skrev han 19 augusti 1884:

”Hedersbroder!
Genom svenska tidningar har jag

sett att du har anställning i Baku hos Nobel som öfveringeniör och har för länge sedan tänkt skrifva till dig (...) jag bedriver en kolgrufva. Det gick bra för mig i början men som du naturligtvis vet så har just din nafta och den rykande stenkolen gifvit antraciten, och på samma gång också mig en svår knäck. Därför tänkte jag skaffa mig en annan sysselsättning och ge antraciten på båten. Skulle inte du kunna och vilja skaffa mig någon anställning hos er i Baku. War

hygglig och skriv mig till om någonting sådant yppar sig, om möjligt till nästa vår (...) vännen Cederholm”. Cederholm hamnade dock aldrig hos Törnquist i Baku.

På våren tio år senare kom beskedet till familjen hemma i Örebro att han dött i "galopperande lungsot”. Då var han 40 år gammal. Clas Fabian Cederholm begravdes i Ryssland.

Gustaf Erik Jonas Gyllenberg var officersson från Husby i Sörmland. Familjen fick under åtta år nio barn. Gustaf var det fjärde barnet och föddes 1853. När fadern dog var han bara 13 år gammal. Efter sin examen i Örebro vistades han en kort tid i Blekinge innan han flyttade tillbaka till sin hemort Husby och arbetade hos sin yngre bror. Han fortsatte sina studier vid teknologiska institutet i Stockholm och arbetade därefter som ingenjör vid en rad olika gjuterier i Sverige, efter det blev han chef vid ett gjuteri i Belgien. Hans nästa anhalt blev USA, där han under tio års tid var anställd som konstruktör vid ett järnverk. Då han återvände till Sverige blev han disponent vid Ebbes bruk i Husqvarna, där tillverkades bland annat järnspisar. Gustaf var också uppfinnare, 1900 sökte han och fick patent på en rostanordning för kaminer. Vid 49 års ålder gifte han sig med den betydligt yngre Signe och de fick två barn tillsammans. Gustaf deltog aktiv i den kommunala politiken. Efter ett tiotal år i flyttade familjen vidare till Jönköping där man blev kvar till 1929. Signe flyttade då till sin hemstad Laholm och Gustaf till Södertälje, där han efter några månader avled i en hjärtsjukdom.

Järnvägen blev också Oskar Arvid Högströms levebröd. Han föddes i Örebro året före den stora branden 1854. Fadern var landskamrer och familjen bodde i en gård vid Näbbtorget. De drabbades inte direkt av den förödande branden, men eftersom nära nog en fjärdedel av stadens befolkning saknade bostad kom alla att beröras på ett eller annat sätt. Familjen Högström tvingades flytta runt på ett tiotal olika adresser under några få år. När Oskar tog sin examen fick han anställning direkt, först vid ett litet företag under hösten 1872, året därpå blev han ritare på Kristinehamns mekaniska verkstad. Men Oskar gick vidare, år 1874 började han vid Satens järnvägar, först blev han telegrafinstallatör, senare stationsskrivare och stationsinspektor. Han gifte sig med Anne Oline Gornitzka, från Norge och de hade två fosterbarn. Anställningen vid SJ innebar att

familjen tvingades flytta till en rad olika platser runt om i landet. Oskar arbetade i Charlottenberg, Tibro, Pålsboda, Kilafors och i Filipstad innan han pensionerade sig 1917. Han var också aktiv i kommunala sammanhang. Han dog 87 år gammal.

Bruksägarsonen Carl Niklas Norrbom var bördig från Nyed i Värmland, han utbildade sig först på Karlstads elementarskola, för att fortsätta vidare till ”Teknis” i Örebro. Efter sin ingenjörsexamen arbetade han bland annat i Västerås, men tvingades ganska snart återvända till sin hembygd eftersom fadern blivit sjuk. Två av hans bröder var
verksamma i London och en bror i Leipzig, varför Carl fick ta över faderns uppgifter. Han avvecklade ägorna i Värmland för att bygga upp en ny verksamhet Södermanland. År 1890 gifte sig Carl med Hilda Augusta och de fick barnen Lilly Adolfina, Ellen Maria, Gunhilda Hermina och Carl Olof Ehrenfrid. Som godsägare och brukspatron levde familjen gott, de hade tjänarinnor, kokerska, trädgårdsmästare, pigor och drängar anställda. I mitten 1920-talet avvecklades godset och familjen flyttade till en lägenhet på Kungsholmen i Stockholm, där levde Carl och Hilda fram till slutet. Hilda dog 1937 och Carl året därpå.

Robert Casimir Tisell var son till en

lantbrukare och före detta löjtnant i Go- degård i Östergötland. Han föddes 1853. Han studerade först vid Linköpings elementarläroverk för att sedan fortsätta på "Teknis” i Örebro. Några år efter sina studier i Örebro, i februari 1881, utvandrade han till USA. Men Robert skulle återkomma till sitt hemland och till sin familj, som

nu hade flyttat till Stockholm.
År 1892 utvandrade han på nytt, nu bar

det av österut, till Karelen. Där bosatte han sig i Impilahti strax norr om sjön Ladoga i det dåvarande storfurstedömet Finland. Robert gifte sig med Sofia Maria Räsänen.

Mellan åren 1893-1903 fick fem barn tillsammans. Han var anställd som ingenjör vid Pitkäranta kopparbruk. I Pitkäranta arbetade Sofia som folk- skollärarinna. Robert dog i Finland 1924