Finalen 1973 | christer@blohm.one

Finalen 1973 - den tionde

Åter till "Glimtar från Örebro Sportklubbs historia-bandy".

Högtidligt äntrade de tåget med ett fast tag i portföljen

För örebroarna ar en SM-final i bandy med ÖSK på ena halvan som en valborgsmässoafton eller ett nytt år. Ett legitimt skäl att fira och tala om för stockholmarna och svenskarna allmänhet att man finns. Också den här gången började det tidigt på morgonen.

Druckna, av sömn och annat, kom de i morgontimmarna till centralstationen i Örebro. Högtidligt äntrade de tåget, med fast grepp om portföljerna.

Om det inte varit för dagen kunde man ta dem för riksdagsmän en måndagsmorgon, påväg till viktiga beslut i huvudstaden for de såg lika bestämda ut. Men nu var det söndag, ärendet ett annat, och kanske också högmodet. Det var bandyfolket från Närkeslätten. som skulle

till Stockholm och göra upp med västeråsarna

Det var en behaglig tågresa. Inte särskilt mycket gick sönder. Några vattenkaraffer, någon lämnade den gångna nattens skördar på ett säte. Lite inventarier kastades ut genom fönstret Det var nästan som förr om åren.

Text och bild från Nerikes Allehanda

18.3 1973, Västerås SK–Örebro SK 4–1 (2–0)
1–0 Jan Hedvall (21)

2–0 Stig Johansson (23)

3–0 Raoul Johnsson (53)

3–1 Claes-Göran Jansson (70)

4–1 Stig Johansson (85)

Västerås SK: Dan Fredell, Björn-Olof Forsberg, Leif Körberg, Leif Artursson, Stig Sandberg, Lars Liw, Leif Eriksson, Björn Persson, Håkan Andersson, Rauol Johnsson, Stig Johansson, Jan Hedvall, Jörgen Näslund

Örebro SK: Jan-Ivar Ekberg, Lars Olof Eklund, Ola Ljungberg, Gunnar Fredlund, Urban Olsson, Hasse Nordin, Hans Fors, Johnny Petherson, Claes-Göran Jansson, Sören Andersson, Bo Andersson, Leif Eriksson, Bo Carlsson

Publik: 15.670

Domare: Hugo Broman, Vänersborg och Bengt Hernvall, Trollhättan

Bild från Svenska Dagbladet

Text och bild från Dagens Nyheter

Text fån Svenska Dagbladet

Finalen 1973 – ett trauma av Lasse Wirström

När ÖSK senast spelade SM-final hade jag inte fyllt tvåsiffrigt, och jag såg den inte. Ett litet trauma i min uppväxt. Jag hade sett semifinalerna mot Kungälv på radio. I mitt huvud. Gunnar Åslund från Vinterstadion, någon annan på Skarpe Nord. Det var ett nervbrytande sätt att uppleva bandy.

Sportradion spelade av någon anledning enbart instrumental musik vid den tiden. Bara det var jobbigt att ta sig igenom. Spe- let upphörde ju inte spela bara för att Ås- lund inte låg i sändning. Jag låg på sängen i mitt rum och fick inte störas. Det värsta hände hela tiden under det där förfärliga melodiradioskvalet, och när Åslund eller någon annan kopplades fram var jag ofta nära tårarna.

Om ÖSK mötte Katrineholm, exempelvis, kunde man ju bara ge sig fan på att Eddy Fransson eller brorsan Henry råkat få träff på någon hörna. Eller att Bo ”Oball” Larsson dribblat onödigt snyggt och lyckosamt hela vägen fram till och förbi Jan-Ivar Ekberg.

Märkligt nog gick det vägen det här året. ÖSK tog sig igenom och fram till final. Ljusdal, läs Torbjörn Ek, besegrades i kvar- ten. Tillknäppt mot Kungälv sedan. 2-1 hemma, underliga 0-0 i Kungälv.

Veckan fram till finalen var en snigel, men söndagen närmade sig ändå obönhörligt. Västerås SK. De sura ättiksgurkorna. Raoul Jonsson. Dan Fredell. Optimism är inget som utmärker en åttaårig närking, men jag tillät mig ändå att tro lite i smyg. ÖSK var favorit, ÖSK ägde rutinen. VSK beskrevs som en samling ungdomar. De skulle inte palla en final.

Söndagen kom, och dråpslaget.
”Vi ska ut och åka med farmor och farfar. Klä på dig!”
Men! Vadå? Nej nej nej, aldrig i livet! På inga villkor, så kan ni bara inte göra mot mig ...
”Jodå, kom nu. Du kan lyssna på radion i bilen.”

Smaken av gråtsnor och uppgivna tårars sälta. Det var ett helvete. Det gick åt hel- vete. Den gamla Opeln tog mig, min mor, min far, min farfar och farmor mot bergen. Söndagsutflykt.

Jag visste att det skulle gå illa. VSK hann ta ledningen innan bilen nådde bergens rand, och radiovågorna upphörde att hitta den gamla Opelns antenn. Ett obegripligt sprakande följde mig genom finalmatchen, förföljer mig ännu i minnet.

När bilen efter hundratusen saktfärdiga mil på grusvägar ingen tidigare hittat kom hem hade Claes-Göran Jansson gjort ett tröstmål, VSK vunnit med 4-1. Och jag visste att jag aldrig riktigt skulle förlåta mina föräldrar.

Om jag tillåtits stanna hemma hade ÖSK haft sex SM-guld. Inte bara fem. Jag vet det.

Herre med långt och lackrött skägg, var min fars själ nådig i den lagom kalla ban- dyhimlen. Fem minus, solen i ryggen och nyspolat in i evigheten.

Åter till glimtar från Örebro Sportklubbs historia - bandy