Finalen 1956 - den fjärde
Stort drama i sista omgången när ÖSK tog sig till sin fjärde final
."Eyravallen i Örebro kom att bli huvudarenan under den hektiska sista serieomgåenden i Södrabandyn. Det blev en klang och jubeldag för de 10.000 åskådarna, ty Örebro vann efter en riktig thrillermatch med 4-3 (1-1). Det var dock först långt efter matchslutet som storpubliken kunde ropa ut sin segerglädje. Det dröjde nämligen långt innan Slottsbromatchens slutresultat nådde de väntade skarorna 1 Örebro, men skriv upp att det jublades i högan sky när skomakartriumfen till slut definitivt kungjordes."
Text från Dagens Nyheter
Tabellen före och efter sista omgången. ÖSK hade det sämsta utgångsläget, men drog det längsta strået.
ÖSK-laget i finalen: Lagledaren Folke Törnblohm, tage Magnusson, Olle Sääw, Ove Eidhagen, Sven-Åke Eriksson, Karl-Erik södergren, Gösta Kihlgård. Knästående: Ivar Johansson, Orvar Bergmark, Gunnar Ring, Rune Berger och Åke Pettersson. Bild från Örebro-Kuriren. ÖLM.
Lagen byter gåvor. ÖSK skickade med skor och kex till Bollnäs. Bild Örebro-Kuriren. ÖLM.
ÖSK i anfall. Bollnäs målvakt Sven-Åke Grip går ner på knä för att freda sitt mål. Bild Örebro-Kuriren. ÖLM.
Bollnäs vann på sitt fighterhjärta
Om den femtionde SM-finalen i bandy kan sägas att den bjöd på raffel i början och på slutet, och för det rafflet stod Bollnäs giffare, som dels tog ledningen med 1-0 efter 11 min, in på första halvlek, dels låg under med 1-2 till 4 minuter före slutsignalen, då de svängde siffrorna till 3-2 mot de förbluffade örebroarna, somsåledes blev snytna på mästerskapet just när domarna samlade luft för att blåsa slut-
signalen.
Det lär ha återstått 10 sekunder, när veteranen Martin Johansson i Bollnäs rafsade, rufsade eller raskade in segermålet. Och så kan det gå i alla bollspel: det ena laget (i detta fall Örebro) företräder det mera sansade och kultiverade lagspelet, men ändå blir snuvade på segern av en typisk cupfighter som nu Bollnäs.
Vet inte vad den svenska bandyn tjänar mest på i fortsättningen, om dess mål är att skapa välspelning eller heroiska cupfighters som Bollnäs, som bottenskrapar alla sina resurser och vinner med de medel, som domarna anser sig kunna tillåta. Alltnog: det här' var en triumf för defensivspelet, långåkningen i kedjan och chanstagandet framför mål.
Och eftersom toppen nå seriespelandet ändock utgöres av en cupfinal, så vann nog den varmblodigaste fightern.
"Snoddas" som simmande centerhalv
Av sagda framgår måhända att Örebro Sport i fyra av matchens sex kvart var det mera välspelande laget utan att dock komma i närheten av fjolårets 7-1-form mot Edsbyn i SM-finalen. Men deras skick-
liga forwards snärjdes in i Bollnäs säcken, där de många backarna satte in väl så många kroppstacklingar som Kanada mot Sovjet i den s. k. OS-finalen i ishockey.
Men jag kan också förstå domarna, som tydligen inte ville "blåsa sönder" finalen för de 21.042 åskådarna. Bandyförsvararna är ju ocksånumera så sluga att de alltid markerar spel på bollen genom att vifta
med klubban energiskt samtidigt som de sätter in sina stoppstötar på ankommande forwards. Det är inte lätt att sovra mellan vad som är spel på bollen och spel på spelaren.Bollnäs behärskade helt konsten att hålla masken i de mest påtagliga
kroppstacklingar, och speciellt "Snoddas" Nordgren simmade omkring i mitten som en vattenpolohalvback, vare sig det gällde fingerade snubblingareller ofrivilliga simturer efter bollen.
Men som sagt: det är inte så lätt att avgöra vad som är avsikt eller inte i bandy. Kanske "Snoddas" hade rundslipade skridskor eftersom han lyckades dupera domarna så väl som halvliggande eller kringsimmande centerhalv.
Örebro försökte spela spelet — förgäves
Annars spelade naturligtvis Örebro den renare bandyn och gjorde under större delen av matchen aktningsvärda försök att spela spelet. Olle Sääw och "Stockis" Kihlgård gick ner i försvaret för att hämta bollen och starta anfallen i ett tidigt skede, men det var ju inte så mycket
bevänt med det, eftersom "Snoddas"-gänget aldrig lämnade sina befästningar och lät sig lockas ut på de stora ytorna.
Bollnäs kedja, som saknade allt stöd bakifrån, var helt hänvisad till självförsörjning. Mestadels gjorde man detta genom långa fantomåkningar av Johansson brothers och P. O. Andersson, vilka vanligtvis avslutades med en förrädisk lobb mot motståndarmålet, och sedan örebro-backarna under matchens gång tagit ner cirka 4.711 dylika labbar. så svek dem lugnet sista fem minuterna, och på detviset vann Bollnäs nervkriget.
Med bästa vilja i världen kan jag alltså inte säga att Bollnäs vann den 50 :e bandyfinalen välförtjänt, men jag tar i söndagskylan av mig
min ryska pälsmössa för hälsingarnas aldrig svikande tilltro till sig själva att kunna ordna biffen mot den tekniska övermakten.
Och det är ju en god egenskap hos stora sportsmän.
Text från Dagens Nyheter
12.2 1956 Bollnäs GIF-Örebro SK 3-2 (1-1)
Bollnäs: Sven-Åke Grip, George Fredin, Ulf Fredin, Karl-Erik Sjöberg, Gösta Nordgren, Åke Mickelsson, Martin Johansson, Börje Söderbäck, Per-Olof Andersson, Henry Johansson, Rune Svensk
ÖSK: Gunnar Ring, Orvar Bergmark, Rune Berger, Ivar Johansson, Sven-Åke Erixon, Åke Pettersson, Tage Magnusson, Olle Sääw, Ove Eidhagen, Karl-Erik Södergren, Gösta Kihlgård
1-0 Per-Olof Andersson (11)
1-1 Ove Eidhagen (37)
1-2 Tage Magnusson (57)
2-2 Rune Svensk (87)
3-2 Martin Johansson (90)
Publik: 21.042
Domare: E. W. Johansson och Olle Berglund, Stockholm