Från Nerikes Allehanda. För att läsa artikeln, klicka på den.

Örebro vann på bättre bollkultur 

Den 61:a SM-finalen och den första på Söderstadion skänkte inte åskådarna samma dramatik som många av sina föregångare. Härtill var örebrolaget frän avslag för överlägset och för bollkultiverat i största allmänhet skulle jag vilja säga. Vann också med 3-1, vilket efter spelfördelningen kunde ha blivit 5-1 eller mer, men Sune Ericsson i Karlstad-målet räddade sitt lag från mera katastrofala siffror. 

Med "bollkultur" i det här sammanhanget menar jag att Örebroarna är mera allround i bollspel — de flesta bandymätarna 1967 har också fina fotbollsmeriter. De är vana att bollen inte alltid lyder logikens lagar, utan kan göra de mest oväntade lappkast.

Karlstadstomtarna däremot verkade som om de trodde att de spelade på ett biljardbord, där klotet skall uppföra sig städat och korrekt. Nu var Söderstadions is inte bra den här finaldagen. Efter veckans prövningar med vårvindar och 10-gradiga temperaturer var det inte lätt att servera kalasis. 

Från läktaren sett var parketten också felfri, men matchen hade knappast hunnit komma i gång, förrän man konstaterade att den ene spelaren efter den andra stöp på huvudet eller knäna i isen. Utan att vara tacklad. Säkert vann Örebro med sin finalrutin och sina allroundspelare på isens knottriga beskaffenhet. Götaiterna verkade vara enbart bandyspelare och vana att alla bollar skall studsa snyggt och hyggligt samt hitta rätt adress. 

Benny Lennartsson SM-finalens rese

Det  var inte riktigt den gamla traditionella stämningen över finalen. Stadion vidValhallavägen ger ett underbart eko när hejningarna skallar mellan tegelmurarna på Torben Gruts skapelse. Söderstadion har för många luckor mellan läktarna för att det skall bli samma akustiska detonationer. Här silade hejningarna från de 11 803 ut mellan läktarna och hamnade förmodligen i Årsta eller Hammarbyhöjden. 

Till aktörerna

Örebro startade storfint genom Sören Andersson och höll sedan stilen hela matchen med ett malande spel, som ofta satte Sveder & Co på det hala. En alldeles utmärkt trio för resten, med Benny Lennartsson i centrum och de bägge Anderssönema, Sören och Bo till vänster. Sörens första mål var nära nog ett Nisse Nilsson-mål för att jämföra med ishockey. 

Det praktfullaste var kanske matchens sista, som gav Örebro 3-1. Sören spelade fram den underbare skridskoåkaren Bo på yttern. Denne skar in med vägvinnande skär och satte slutligt Sune Ericsson på det hala. Mellanmålet gjorde Hasse Nordin på en av sina patenterade hörnslag. Örebro är starkt på mittfältet med Sveriges bästa klubblinje av halvbackar. För dagen Nordin hårsmånen bättre än VM-hjälten Örjan Modin. 

Karlstad då? Gick in för renodlad defensiv i första halvlek, då de övertaliga försvararna skickade fram absolut oadresserade bollar till en tremannakedja, som lätt blev avväpnad av ÖSK-försvaret. Märkligt nog fortsatte Göta spela defensivt även sedan man uppmuntrats med reduceringsmålet till 1-2 i början av andra halvlek. Dålig taktik. Bara Lennart Kestel och Gunnar Björk (andra halvlek) får godkänt i anfallet. Sveder kämpade tappert i försvaret trots fingerskada. Och Sune Ericsson räddade äran. 

Från Nerikes Allehanda

Svenska mästarna 1967. Stående från vänster: Lagledaren Svens Bergström, Ragnar Eriksson, Olle Sääw, Benny Lennartsson, Alf Strömberg, Sören Andersson, Bosse Andersson, Bo Johansson och materialförvaltaren Carl-Erik Broman. Främre raden: Örjan Modin, Bossa Karlsson, Gunnar Ring, Jan-Ivar Ekberg, Bent Karlsson och Hasse Nordin.