Vägen fram till den första finalen

Bandyn under 1920-talet

Eyravallens tillkomst 1923 blev ett lyft för bandyn. ÖSK, ÖIK och Kamraterna deltog i SM-tävlingar som börjat redan 1907. Där lottades de deltagande lagen mot varandra, och det var utslagning som gällde. Inget Örebrolag hade framgångar. År 1928 slog de tre klubbarna ihop sina lag och bildade Örebro Bandyklubb. En slagkraftig kombination som redan samma år besegrade flerfaldiga svenska mästarna Västerås Sport med 2-1 i DM-finalen. En tidig ouvertyr till bandyns storhetstid.

Örebro Bandyklubb fick snart problem eftersom ÖSK tog tillbaka sina spelare, stommen i laget, och försvinner ur historien. Och det blir ÖSK som främst för bandykulturen vidare i staden och distriktet.

Eyravallen vintern 1922-23

A-laget i bandy 1923 mot Djurgårdens IF. G. Valldén, A. Lindencrona, H. Danielsson, J. Ljungberg, P. Åkerström, J. Engberg, B. Bergvall, Hanga, V. Valldén, Axel Röberg Eriksson och Kickå.

Första allsvenska matchen och första segern 1931.

Dagens match här i allsvenska serien mellan Örebro SK och IK Göta, Stockholm, resulterade som väntat i en seger för de gamla mästarna, dock oväntat knapp. Siffrorna blev 3-2 (1-1). Matchen, som spelades på utmärkt is men i en bitande nordan, blev synnerligen intressant och in i det sista ovisst beträffande utgången.

 

Däremot blev den knappast välspelad, därtill tar det alltför mycket fight, båda försvaren voro dessutom alltför svåra för respektive anfallskvintetter. Resultatet kan betraktas som rättvist, men matchen var så jämn. med Göta som den part vilken hade aningen ev övertag i spel och hemmalaget som den men skjutvilliga, att ingen orättvisa skett om resultatet blivit oavgjort eller rentav omvänt.

Göta, aom ställde upp med följande lag: Mattson-Lundell, Dahlström -  Söderström, Nyberg. Lindell - Stor-Klas Svensson, Weijdeby, Galin. Engberg. Fransman - Johansson saknade sålunda såväl Lulle Johansson som "Bärsa" Eriksson. På sätt och vis hade man väntat sig litet mera av detta gamla rutinerade lag, men i stort sett infriade det förväntningarna.


Detta gäller särskilt försvaret. som var ramstarkt, med Matsson som ypperlig burvätare och gamle "Knatten" Lundell härjande i stor stil, nättupp omöjlig att överlista. I halvbackskedjan dominerade Åke Nyberg. Han presterade ett spel som man aldrig tidigare sett maken till på den platsen har nere.

Hans bollsäkerhet var helt enkelt fenomenal, vilket i viss mån gäller hela Göta-laget. Lindell agerade "överrock" åt Örebros farlige hy. Eriksson på ett sätt som ingen tidigare förmått, medan Söderström hade ett lätt arbete med att hålla reda på Örebros influensasjuke Widlund.


Anfallet i Göta gjorde mindre väsen av sig, och det gnisslade artsevärt i maskineriet.Galin och Weljdeby vore de mest framträdande, men från dessa håll både man bespetsat sig på något ännu bättre.

Örebro mötte upp med fullt ordinarie lag enligt följande: H. Johansson - Petters­son, Rydberg - Sandström, Franzén. Karlsson - Eriksson, Lundgren, Carlén, Lind­berg, Vidlund, men av dessa vore fyra långt­ifrån kuranta, och särskilt Widlund hade all möda världen att hålla sig på benen matchen ut. Under sådana förhållanden får lagets insats i matchen anses beundransvärd. Även här var det försvaret, som fick dra tyngsta lasset men det gjorde det med den äran.


Anfallet i Göta gjorde mindre väsen av sig, och det gnisslade artsevärt i maskineriet.Galin och Weljdeby vore de mest framträdande, men från dessa håll både man bespetsat sig på något ännu bättre.

Örebro mötte upp med fullt ordinarie lag enligt följande: H. Johansson - Petters­son, Rydberg - Sandström, Franzén. Karlsson - Eriksson, Lundgren, Carlén, Lind­berg, Vidlund, men av dessa vore fyra långt­ifrån kuranta, och särskilt Widlund hade all möda världen att hålla sig på benen matchen ut. Under sådana förhållanden får lagets insats i matchen anses beundransvärd. Även här var det försvaret, som fick dra tyngsta lasset men det gjorde det med den äran. Johansson hade inte mycket att göra i målet, och även om det Gallin-skott som så småningom resulterade i Götas andra mål inte verkade otagbart, så måste han få godkänt betyg. Backparet var i utmärkt slag. Rydberg dock något sen i vänd­ningarna, och Pettersson stundtals briljant. Halvbackstrion var utmärkt alltigenom och krigade tappert och framgångsrikt, med Sandström som den pålitligaste. Med tre man mindre kuranta var anfallskedjan slagen till slant och förmådde inte 

överlista Götas försvar i nämnvärd grad. Lundgren arbetade tappert och ofta framgångsrikt, men kunde inte skapa några luckor för kol­logerna att slinka igenom. Först efter pau­sen fick han klart fört sig hur yttern skulle göras fri från Lindells uppvaktning, och då visade han glimtar av sitt verkliga jag.

 

Örebro öppnade spelet med överdriven respekt för sina namnkunniga motståndare, och Göta behärskade spelet i början, dock utan att få lön för mödan. Först efter 23 minuter kapitulerade hemmalagets försvar, då Stor-Klas Svensson lade in en passning,

som missades av försvaret och gick till framstormande Engberg som petade buren. Örebro ryckte upp sig, och i 42:a mi­nuten kvitterade Carlén.

 

Andra halvleken såg tt att bli lika målfattig som den första trots farliga måltillfällen vid båda burarna. Dessa höllos fre­dade till 26:e minuten, då Göta tog ledniningen ånyo, denna gång genom Svensson efter en kalabalik nära Örebros målbur. Strax därpå blev det 3-1 för Göta, även nu genom Svensson. Några minuter före full tid fick Örebro ett välförtjänt reduceringsmål genom Carlén på en målvaktsretur efter ett vackert vinkelskott av Torsten Eriksson.

 

Publiken uppgick till 2.300 personer och matchen dömdes av hr G. Djerv, Linköping.


Text från Dagens Nyheter

AIK tappar poäng - ÖSK slår "fulhetsrekord".

ÖSK:s första seger i allsvenskan, mot Linköpings AIK 11 januari 1931. Seger 5-1. Reportage frän Dagens Nyheter. Klicka på taxten för att läsa.

A-laget i bandy säsongen 1931. Stående fr.v. Kurt Hedberg, Torsten Eriksson, Bernt Lindberg, Lars  Karlén, Eivar Vidlund, Holger Sandström, Erik Franzén, Tage Lundgren, Erik Karlsson och  Josef  Lindfors. Knästående fr. v. Henrik Pettersson, Gunnar Karlén och Erik Rydberg

Många bandylag ha setts i Stadion under årens lopp, men sällan ett mer spel-

fördärvande och ruffigt, ett mindre tappert än Örebros. Nu var det visserligen 

så att AIK från första klubbslaget visade klar och vederhäftig överlägsenhet, närkingarna borde dock vetat bättre än att illa fäkta. Anfall är ju bästa försvar, den sanningen lade Örebro i en gammal säck och framförde i handel en annan taktik, forwards som främsta försvar. Och skulle vi inledningsvis karaktärisera matchen för gästernas del vore rättvist påstå att anfallet spelade första fiolen i försvaret! I varje fall sågs under första halvleken högst två örebroare i höjd med AIK:s halvor, som regel voro tio man placerade som täckning för Karlens bur. 


Text från Dagens Nyheter

Örebro Sportklubbs bandyspelare årgång 1934. Längst bak står A-laget, som på den tiden kallades ”de mossgröna bandycharmörerna”. Under de mörka tröjorna var spelarna klädda i vit skjorta och slips. ÖSK ändrade till gula tröjor 1936. Mellanraden utgöres av reservlaget,
som spelade under benämningen Örebro Bandyklubb och förekom under det namnet för att kunna delta i division 2. Främre ledet består av juniorlaget. I bakre raden från vänster: Torsten Eriksson, Bernt ”Slampen” Lindberg, Gunnar Karlén, Holger Sandström, Rune Lindström, Börje Johansson, Arthur Svensson, Torsten Granstedt, Eric ”Putte” Franzén, Evald Östling och Ecke Östling. Mellanraden från vänster: Erik Andersson (ledare sedermera allsvensk fotbollsdomare), Ragnar Lorin, ”Kalle-Studs” Pettersson, Björn Åkerberg, Lasse Åkerström, Erik ”Sme-Kalle” Karlsson, Kalle Flink, Sven Svallin, John Persson, Karl Fredrik Graflund, 

Ulf Svedlund, Enoch Dahlberg samt ledarna Kurt Hedberg, Martin Andersson och Josef Lindfors. Främre raden från vänster: Stig Björkman, Erik Svedlund, Gunnar Graflund, Evert Ström, Holger Gellert, Rune Nordström, Stig Svedlund, Pelle Westberg, Sven Fogelgren, Ulf Åkerberg, okänd samt Rune Almér. 

De första 20 åren i allsvenskan

av Dixie Erikson

Under det första decenniet i bandyallsvenskan var ÖSK nära att åka ur 1938-1939 då seriespelet pågick i två år. Men laget klarade sig dock kvar tack vare en serieomläggning.

”De mossgröna bandycharmörerna” snuddade vid seriesegern tre gånger. Tröjfärgen var grön på den tiden. 

 

Första gången var debutåret 1931 då ÖSK fightades med Karlstads-Göta om seriesegern men fick se sig besegrade med 4–3 i seriefinalen. Ett legendariskt bandynamn fanns med i laget, nämligen Bernt ”Slampen” Lindberg. Far till Yngve ”Stor-Slampen” Lindberg och farfar till Göran ”Lill-Slampen” Lindberg som båda på sitt sätt fört bandytraditionen vidare i staden. ”Slampen” var enligt källorna en bandybohem som med korta snabba skär kunde attackera i ett. Men när andan föll på utvecklade han en mer meditativ inställning till spelet. Han slumrade då in på ett sätt som var prövande för supportrarna.

 

Bredvid sig i kedjan hade ”Slampen” en något bohemartad hörnspecialist vid namn Tage Lundgren. Han var född i Motala och kom till Örebro i slutet av 20-talet. I laget ingick också bröderna Gunnar och Lasse Karlén. Gunnar  och var en reflexsnabb målvakt och brorsan Lasse en snabb kedjespelare. Det fanns för övrigt inte alltid en bur på den här tiden utan målstolparna var nedkörda och fastfrusna i isen. På stolparna vilade sedan en tvärslå som ribba.


En annan tidig stjärna hette ”Bigge” Holmquist, juste, elegant och färgstark. Han kom från 

ÖSKs A-lag 1934. St fr v Bernt "Slampen" Lindberg, Torsten Granstedt, Putte Franzen, Ecke Östling, Rune Lindström, Holger Sandström, Artur Svensson, Lars Karlén. Knäst fr v Evald Östling, Gunnar Karlén och Torsten Eriksson.

Stockholms Göta med nya spelimpulser. ”Bigge” spelade några år i kedjan tillsammans med ”Slampen” och Tage. Han försökte kombinera sin bandy med ett arbete som resande för Electrolux. Han höll klubben underrättad om han skulle infinna sig eller inte till söndagsmatcherna med hjälp av den tidens sms – telegrafen. Hans supportrar väntade i klungor vid telegrafstationen på idolens besked. När ”Bigge” blev direktör för Electroluxfilialen i Malmö fick han nöja sig med motionsspel.

ÖSK hade också tidigt backar som ”stod pall för en framblåsande forwardskedja”. Karl-Fredrik Graflund, son till Karl T, levererade gärna ”bröstvärmare” åt framfusiga forwards liksom kollegan ”Ban-Pelle” Pettersson. Den sistnämnde var också med i seriefinalen ovan. Karl-Fredrik kom sedan att göra stora insatser som ledare i ÖSK.

Arthus Svensson blev ÖSKs förste landslagsman 1936, borta mot Finland. Samma dag, men mot något senare spelade ÖSK:arna Karl Flink, Rune Lindström, Erik Östling och Torsten Eriksson sina första och enda landskamper mot Norge i Örebro. Bilden till vänster.

ÖSK åkte ur allsvenskan - men blev kvar

Bandyallsvenskan spelades åren 1938 och 1939 över två år, fem matcher 1938 och fem matcher 1939. En omläggning av seriesystemet ansågs nödvändig av många olika skäl. Läs artikeln nedan (klicka för stor version). Med detta klarade sig ÖSK, AIK, Bollnäs och IFK Uppsala kvar i allsvenskan.

Stökigt på vägen hem till Nässjö.

Bandynamn med klang

Karl-Ivar Ekberg i ÖSK-målet mellan 1946-53. 55 allsvenska matcher.

ÖSK-laget kom med tiden att ställa upp med stjärnor som  Jörgen Wasberg och flera andra spelare som skulle låta höra talas om sig. Tonåringen Olle Sääw, blivande Mr Bandy, var inne på sin andra säsong och visade föga respekt utan blåste igenom försvarssäckarna med sina vägvinnande skär och låga tyngdpunkt. Den närsynte kanoniären Tage ”Tjappe” Magnusson visade redan detta sitt första år i klubben härlig målaptit.

 

I forwardlinjen opererade den stora strategen Georg ”Joje” Gustafsson. Han kom till klubben 1943 och var i ett decennium en av lagets största stjärnor. ”Joje” var kuriöst nog Olle Sääws idol. Han gjorde hela åtta mål (se artikel till höger) i en bottenfinal mot Tranås 1944. Ett målfyrverkeri som räddade ÖSKs plats i allsvenskan. I 1947 år debuterande också Sven Bergström som skulle visa sig vara guld värd i fler avseenden för klubben. Den mångårige vänsterhalven med det absolut rena tillslaget blev en uthållig arbetare i ÖSK- bandyns vingård som lagledare, tränare och skridskoslipare efter sin aktiva karriär. Bakom sig i buren hade han Karl-Ivar Ekberg. Hans bollfångarsyssla skulle gå i arv till sonen Jan-Ivar på 60-talet. Två fantastiska målvakter i klubbens historia.

Mål mot AIK, 2-0 på frislag  av "Tjappe" Magnusson. Yngve Ahlström i målet chanslös. 29 januari 1950. Matchen slutade 6-0.

Åtta mål av Georg ”Joje” Gustafsson.

”Gurkorna” mot ”kexen”

Örebro SK på väg mot toppen

Nästa gång ÖSK hade tätkänning var inte förrän 1942. Då vann ÖSK alla sina seriematcher utom den mot Nässjö IF som slutade oavgjort. Smålänningarna vann serien på bättre målkvot. Ett starkt ÖSK som mönstrade ett bandynamn som Jörgen Wasberg. Han kom 1938 från Bollnäs.

 

Ett annat intressant namn i laguppställningen är Widorf ”Klämmen” Pettersson, en av de stora ”dubblerarna” i klubbens historia. Han spelade nämligen också fotboll i ÖSK och representerade A-laget i allsvenskan, division 2 och division 3.

 

Och i målet stod Gösta Klingberg som utvecklades till en ÖSK- och Örebroprofil i sin egen rätt. En av stadens första sportfotografer. Han har genom sitt tidiga fotograferande gjort en stor idrotts- och kulturhistorisk insats. Vid den här tiden hade den mossgröna tröjfärgen ersatts. Tröjorna lyste nu gula och snart skulle den ljusnande framtid vara ÖSK-bandyns. 

 

Efter toppåret 1942 fick ÖSK-arna kämpa några år för att få behålla den allsvenska platsen. Men från 1947 pekade det uppåt. Det året gick ÖSK en holmgång med Västerås Sport om seriesegern. Men det blev inte tredje gången gillt för ÖSK i kampen om seriesegern utan västeråsarna blev till slut för svåra. Ett klassiskt derby hade fötts, ”gurkorna” mot ”kexen”. Örebro var ju en gång ”kex” och ”pjuck”.

Första allsvenska derbyt mot Askersund år 1945. I IFK var Karl-Erik Södergren framträdande. Snart skulle han hamna i ÖSK.

Skytteligan 1947.

Olle Sääw mot Slottsbron 1947. Seger med 7-2. Sääw gjorde två av målen. Det här spelåret kämpade ÖSK och VSK om seriesegern och att gå till final. VSK vann alla sina matcher inklusive den mot ÖSK, vilket ledde fam till final mot Broberg.

ÖSK mot Katrineholm 13 februari 1949. Bruno Karlsson, Tage "Tjappe" Magnusson, Georg "Jojje" Gustavsson , Orvar Bergmark, Olle Sääw och Hilding Hanell. Knäst fr v Sven Bergström, Folke Törnblom, Karl-Ivar Ekberg, Erik Svensson och Sten Karlsson. Matchen spelades på Gustavsviks is inför 4.117 åskådare. Foto:  Gösta Klingberg. Säsongen 1949 var tung för ÖSK och man vara nära att degraderas.Nässjö var starkast i serien och till final där man slog Edsbyn med 7-1.

Olle Sääws allsvenska debut 1946. Det kom att bli många matcher mot Västerås.

Match 1950 mot Västerås SK inför 6.502 åskådare på Eyravallen. Sten Karlsson i attack mot mål under överinseende av Algot Gävert, i vit keps, och "Jojje" Gustavsson (10). Matchen slutade 4-1 till ÖSK.

ÖSK:s nyförvärv Orvar Bergmark tillsammans med Sten Karlsson och Sven Bergström 1949.

Matcherna mellan Örebro SK och Västerås SK skapde ett enormt intresse för bandyn i de båda städerna. Säsongen 1947 kämpade de båda sportklubbarna om att nå finalen. Matchen i Västerås blev avgörande. Hemmalafet vann inför en storpubliken på 10.946 åskådare, viket betydde att cirka 20% av staden invånare var på bandy. (Nåja, några örebroare fanns nog på plats också.)

År 1949 gjorde den inflyttade västerbottningen Orvar Bergmark sin entré i laget. En bandyälskande tonåring som skulle bli stor i två sporter. Ett gott omen i backspegeln. Ungdomskullarna var stora. Det sjöd av idrott i Örebro på 1940-talet. Örebro dominerade till exempel tävlingsgymnastiken nationellt. Och det satsades på idrott f rån det offentligas sida. Bland annat byggdes Idrottshuset. Ett idrottseldorado, skön och nyskapande i formen – och inte minst funktionell. Kriget var slut och ransoneringarna var på upphällningen. Skoindustrin var ännu intakt.

 

Det är kanske inte att undra över att människor – efter krigsårens elände med blodsmak och diktatorernas krigiska vansinne som sänt miljoner in i döden – sökte sig till leken, till idrotten. Så här efteråt ser det ut som Örebro var på väg att varva upp inför det som komma skulle


1950-talet blev det årtionde då ÖSKs bandykultur och folkhemmet gick i blom. Väl att märka inte bara en tid av idyll utan också av mörka skuggor som vilda strejker och rättsskandaler. ÖSK-bandyn blev för ett tag synonymt med Örebro och än i dag finns något av den laddningen från den tiden kvar i ÖSKs varumärke.