Dagens match här i allsvenska serien mellan Örebro SK och IK Göta, Stockholm, resulterade som väntat i en seger för de gamla mästarna, dock oväntat knapp. Siffrorna blev 3-2 (1-1). Matchen, som spelades på utmärkt is men i en bitande nordan, blev synnerligen intressant och in i det sista ovisst beträffande utgången.

Däremot blev den knappast välspelad, därtill tar det alltför mycket fight, båda försvaren voro dessutom alltför svåra för respektive anfallskvintetter. Resultatet kan betraktas som rättvist, men matchen var så jämn. med Göta som den part vilken hade aningen ev övertag i spel och hemmalaget som den men skjutvilliga, att ingen orättvisa skett om resultatet blivit oavgjort eller rentav omvänt.

Göta, aom ställde upp med följande lag: Mattson-Lundell, Dahlström -  Söderström, Nyberg. Lindell - Stor-Klas Svensson, Weijdeby, Galin. Engberg. Fransman - Johansson saknade sålunda såväl Lulle Johansson som "Bärsa" Eriksson. På sätt och vis hade man väntat sig litet mera av detta gamla rutinerade lag, men i stort sett infriade det förväntningarna.

Detta gäller särskilt försvaret. som var ramstarkt, med Matsson som ypperlig burvätare och gamle "Knatten" Lundell härjande i stor stil, nättupp omöjlig att överlista. I halvbackskedjan dominerade Åke Nyberg. Han presterade ett spel som man aldrig tidigare sett maken till på den platsen har nere.

Hans bollsäkerhet var helt enkelt fenomenal, vilket i viss mån gäller hela Göta-laget. Lindell agerade "överrock" åt Örebros farlige hy. Eriksson på ett sätt som ingen tidigare förmått, medan Söderström hade ett lätt arbete med att hålla reda på Örebros influensasjuke Widlund.

Anfallet i Göta gjorde mindre väsen av sig, och det gnisslade artsevärt i maskineriet.Galin och Weljdeby vore de mest framträdande, men från dessa håll både man bespetsat sig på något ännu bättre.

Örebro mötte upp med fullt ordinarie lag enligt följande: H. Johansson - Petters­son, Rydberg - Sandström, Franzén. Karlsson - Eriksson, Lundgren, Carlén, Lind­berg, Vidlund, men av dessa vore fyra långt­ifrån kuranta, och särskilt Widlund hade all möda världen att hålla sig på benen matchen ut. Under sådana förhållanden får lagets insats i matchen anses beundransvärd. Även här var det försvaret, som fick dra tyngsta lasset men det gjorde det med den äran.

Anfallet i Göta gjorde mindre väsen av sig, och det gnisslade artsevärt i maskineriet.Galin och Weljdeby vore de mest framträdande, men från dessa håll både man bespetsat sig på något ännu bättre.

Många bandylag ha setts i Stadion under årens lopp, men sällan ett mer spel-

fördärvande och ruffigt, ett mindre tappert än Örebros. Nu var det visserligen 

så att AIK från första klubbslaget visade klar och vederhäftig överlägsenhet, närkingarna borde dock vetat bättre än att illa fäkta. Anfall är ju bästa försvar, den sanningen lade Örebro i en gammal säck och framförde i handel en annan taktik, forwards som främsta försvar. Och skulle vi inledningsvis karaktärisera matchen för gästernas del vore rättvist påstå att anfallet spelade första fiolen i försvaret! I varje fall sågs under första halvleken högst två örebroare i höjd med AIK:s halvor, som regel voro tio man placerade som täckning för Karlens bur. 

Text från Dagens Nyheter

Stockholms Göta med nya spelimpulser. ”Bigge” spelade några år i kedjan tillsammans med ”Slampen” och Tage. Han försökte kombinera sin bandy med ett arbete som resande för Electrolux. Han höll klubben underrättad om han skulle infinna sig eller inte till söndagsmatcherna med hjälp av den tidens sms – telegrafen. Hans supportrar väntade i klungor vid telegrafstationen på idolens besked. När ”Bigge” blev direktör för Electroluxfilialen i Malmö fick han nöja sig med motionsspel.

ÖSK hade också tidigt backar som ”stod pall för en framblåsande forwardskedja”. Karl-Fredrik Graflund, son till Karl T, levererade gärna ”bröstvärmare” åt framfusiga forwards liksom kollegan ”Ban-Pelle” Pettersson. Den sistnämnde var också med i seriefinalen ovan. Karl-Fredrik kom sedan att göra stora insatser som ledare i ÖSK.

ÖSK-laget kom med tiden att ställa upp med stjärnor som  Jörgen Wasberg och flera andra spelare som skulle låta höra talas om sig. Tonåringen Olle Sääw, blivande Mr Bandy, var inne på sin andra säsong och visade föga respekt utan blåste igenom försvarssäckarna med sina vägvinnande skär och låga tyngdpunkt. Den närsynte kanoniären Tage ”Tjappe” Magnusson visade redan detta sitt första år i klubben härlig målaptit.

I forwardlinjen opererade den stora strategen Georg ”Joje” Gustafsson. Han kom till klubben 1943 och var i ett decennium en av lagets största stjärnor. ”Joje” var kuriöst nog Olle Sääws idol. Han gjorde hela åtta mål (se artikel till höger) i en bottenfinal mot Tranås 1944. Ett målfyrverkeri som räddade ÖSKs plats i allsvenskan. I 1947 år debuterande också Sven Bergström som skulle visa sig vara guld värd i fler avseenden för klubben. Den mångårige vänsterhalven med det absolut rena tillslaget blev en uthållig arbetare i ÖSK- bandyns vingård som lagledare, tränare och skridskoslipare efter sin aktiva karriär. Bakom sig i buren hade han Karl-Ivar Ekberg. Hans bollfångarsyssla skulle gå i arv till sonen Jan-Ivar på 60-talet. Två fantastiska målvakter i klubbens historia.